Min farmor

Min farmor gick bort för några veckor sen. Jag har velat skriva nåt om henne sen dess, men det har inte varit så lätt. Jag har insett att ju mer man känner en människa desto svårare kan det bli att beskriva henne.

Förra helgen var vi på begravningen och från byborna läste en av dem upp en text om farmor. Den handlade om hur farmor när hon var 80+ såg till att räfsa ihop det slagna gräset vid midsommarstången innan midsommar. De pratade om flit och arbetsgläde.

Berättelsen var verkligen min farmor i ett nötskal, men i berättelsen ser jag inte bara flit och arbetsglädje utan också den tjurskalliga envishet som jag också fått med mig i livet. Hon var en stark kvinna och hon var van att arbeta. Vissa saker skulle bara göras och det spelade ingen roll att kroppen på äldre dar inte riktigt orkade med alla gånger, det skulle göras i alla fall. Hon beklagade sig över att hon började få yrsel, men hon klev ändå upp och balanserade på en stol för att komma åt att dra ner rullgardinen i sitt kök; hon måste ju få ner rullgardinen alltså måste hon kliva upp på stolen. Att låta bli fanns inte i hennes värld och eftersom det måste göras just då råkade det inte heller finnas nån i närheten att be om hjälp.

Det är som sagt inte så lätt att beskriva en människa som man känner riktigt bra, jag är trots allt uppvuxen i samma hus som farmor. Jag vill minnas henne som den starka och handlingskraftiga kvinna hon var, inte som den lilla skröpliga och ibland förvirrade tant hon var på slutet. Jag vill minnas när hon visade mig hur man bakar svartbröd och hemvete (en "liten" sats hemvete bakades i ett tråg som är större än allt jag har i mitt kök idag) men jag minns även alla gånger vi varit oense.

I hennes värld var det viktigt att männen fick mat när de kom hem. Att pappa kom hem först av alla så att vi andra fick värma på vår mat eller äta ensam spelade ingen roll i hennes värld. Jag tyckte att det var jättefel och den lilla feministen i mig kunde, när jag var yngre, bli mycket upprörd över hennes värderingar. Jag har senare accepterat att det var så det var i hennes värld och att försöka omvända henne skulle bara varit hopplöst. I stället har jag kunnat berätta om mina pojkvänner som varit matlagningskunniga vilket nog imponerat en del. Jag har också insett värdet i att ha någon som lagar maten när jag själv försökt få ihop det där pusslet med jobb och matlagning och allt annat som ska göras.

Det är som sagt inte enkelt att beskriva någon man känner bra eftersom man kan se alla sidor hos personen, både de bra och de dåliga. För mig blir det inte lättare av vi ändå är rätt lika. Det hade jag inte kunnat se och än mindre erkänna när jag var yngre, men idag kan jag se hur mycket jag fått av just henne, både av de bra och de dåliga sidorna. Jag kan vara väldigt envis, jag kan själv, och saker och ting kan antagligen bara göras på ett sätt och det är mitt sätt. Jag har å andra sidan också fått kärleken för att jobba med händerna och då särskilt med det textila som var det farmor främst jobbade med.

Jag kan i slutänden inte säga annat än tack farmor för att jag fick dela så mycket av din tid.