Min farmor

Min farmor gick bort för några veckor sen. Jag har velat skriva nåt om henne sen dess, men det har inte varit så lätt. Jag har insett att ju mer man känner en människa desto svårare kan det bli att beskriva henne.

Förra helgen var vi på begravningen och från byborna läste en av dem upp en text om farmor. Den handlade om hur farmor när hon var 80+ såg till att räfsa ihop det slagna gräset vid midsommarstången innan midsommar. De pratade om flit och arbetsgläde.

Berättelsen var verkligen min farmor i ett nötskal, men i berättelsen ser jag inte bara flit och arbetsglädje utan också den tjurskalliga envishet som jag också fått med mig i livet. Hon var en stark kvinna och hon var van att arbeta. Vissa saker skulle bara göras och det spelade ingen roll att kroppen på äldre dar inte riktigt orkade med alla gånger, det skulle göras i alla fall. Hon beklagade sig över att hon började få yrsel, men hon klev ändå upp och balanserade på en stol för att komma åt att dra ner rullgardinen i sitt kök; hon måste ju få ner rullgardinen alltså måste hon kliva upp på stolen. Att låta bli fanns inte i hennes värld och eftersom det måste göras just då råkade det inte heller finnas nån i närheten att be om hjälp.

Det är som sagt inte så lätt att beskriva en människa som man känner riktigt bra, jag är trots allt uppvuxen i samma hus som farmor. Jag vill minnas henne som den starka och handlingskraftiga kvinna hon var, inte som den lilla skröpliga och ibland förvirrade tant hon var på slutet. Jag vill minnas när hon visade mig hur man bakar svartbröd och hemvete (en "liten" sats hemvete bakades i ett tråg som är större än allt jag har i mitt kök idag) men jag minns även alla gånger vi varit oense.

I hennes värld var det viktigt att männen fick mat när de kom hem. Att pappa kom hem först av alla så att vi andra fick värma på vår mat eller äta ensam spelade ingen roll i hennes värld. Jag tyckte att det var jättefel och den lilla feministen i mig kunde, när jag var yngre, bli mycket upprörd över hennes värderingar. Jag har senare accepterat att det var så det var i hennes värld och att försöka omvända henne skulle bara varit hopplöst. I stället har jag kunnat berätta om mina pojkvänner som varit matlagningskunniga vilket nog imponerat en del. Jag har också insett värdet i att ha någon som lagar maten när jag själv försökt få ihop det där pusslet med jobb och matlagning och allt annat som ska göras.

Det är som sagt inte enkelt att beskriva någon man känner bra eftersom man kan se alla sidor hos personen, både de bra och de dåliga. För mig blir det inte lättare av vi ändå är rätt lika. Det hade jag inte kunnat se och än mindre erkänna när jag var yngre, men idag kan jag se hur mycket jag fått av just henne, både av de bra och de dåliga sidorna. Jag kan vara väldigt envis, jag kan själv, och saker och ting kan antagligen bara göras på ett sätt och det är mitt sätt. Jag har å andra sidan också fått kärleken för att jobba med händerna och då särskilt med det textila som var det farmor främst jobbade med.

Jag kan i slutänden inte säga annat än tack farmor för att jag fick dela så mycket av din tid.

Fortsättning från igår

Igår kväll kom ägaren till hunden förbi. Det var gubbens dotter. De hade blivit rätt chockade allihop så hon ville kolla att allt var bra med oss och såklart med Nils.

Vi kom fram till att hunden antagligen bara hade velat busa med Luran och att den dessutom blev mer busig än vanligt tillsammans med gubben. Det i kombination med att Luran satt fast och att hon dessutom blivit skrämd av stora svarta hundar tidigare var en uppenbart dåligt. Jag kan i alla fall konstatera att människorna var det i alla fall inget fel på och att hunden slet sig var en ren olyckshändelse.

Läskigt

Idag när jag var påväg ut på dagens promenad med Nils i vagnen och Luran i koppen hände något läskigt.

Jag går förbi en av grannarna som är ute och fixar med sin båt när jag ser hur hans hund sliter sig och springer mot oss. Hunden är en stor svart retriver av något slag. Jag hinner inte se den bara är glad och ville busa eller om den vaktade sitt revir. Luran sitter i alla fall fast så hon kan inte göra mycket mer än att försöka komma undan och försvara sig.

Allt går mycket fort, det är hundar över allt, Luran skriker, vagnen faller och Nils gråter. Tillslut får jag i alla fall tag på halsbandet på den andra hunden och kan dra undan den från Luran. Eftersom Luran sitter fast i vagnen kan jag inte göra mycket mer än så. Gubben som har sett allt verkar lätt paralyserad, han kommer inte fram förrän jag ber honom ta var på sin hund. Först då kan jag ta upp Nils och kolla att han är ok. Det är som tur är ingen fara med honom mer än att han såklart gråter. Vagnen tog antagligen smällen med marken och sen har han bara rullat ur korgen.

Gubben har däremot inte riktigt hela huvudet med sig, han är uppenbart chockad över barnvagnen och Nils, men han inser inte att det skulle vara bäst att först ta in sin egen hund. I stället försöker han hjälpa till med hunden i ena handen. Han reser upp vagnen där Luran fortfarande sitter fast och sen försöker han hälsa på henne med ena handen samtidigt som han har sin egen hund i andra handen. Luran försöker backa så långt kopplet räcker och när hon inte kommer längre visar hon tänderna. Först när jag ber honom ta undan hunden fattar han att gå in med den. Då har Luran lyckats krånga sig ur sitt koppen och gått undan. Hon går i alla fall inte så långt, så det är inget problem för mig att få tag på henne igen.

Gubben kommer i alla fall tillbaka och kan hjälpa mig med vagnen och filtarna. Han vill försäkra sig om att allt är bra med Nils och är både chockad och förvånad över sin egen hund. Tillslut är jag ihopsamlad och kan gå vidare, men långpromenaden blev bara en tur runt kvarterer idag.

Läskigt var det, men som tur är så gick det bra för alla inblandade.