Jag sitter och läser en insändare i en tidning från några
frustrerade pedagoger på en stor förskola i Blekinge. Varför vill ni inte ta vara på tiden med era barn?
De frågar sig varför föräldrarna har sina barn på dagis 50
timmar i veckan i stället för att ta hand om dem själva och varför föräldrar
med begränsad tid på dagis (föräldralediga och arbetslösa) begär utökad tid när
de ändå är hemma och kan vara med sina barn. Jag håller helt med om deras
poäng. Stora barngrupper är inte bra för barnen och att vara hemma med
föräldrarna är då såklart det bästa för barnen. I den bästa av världar är
såklart barngrupperna små och barnen lämnas sent och hämtas tidigt för att
kunna få kvalitetstid med sina föräldrar.
Verkligheten är dock inte så enkel. Jag tror inte på att
barngrupperna skulle bli mindre om barnen i snitt är färre timmar på förskolan,
snarare skulle det i värsta fall göra att vissa förskolor får stänga om trycket
på platserna blir lägre. Att se till att det är drägliga förhållanden på
förskolan för både personal och barn är kommunens ansvar inte föräldrarnas.
Att vara småbarnsförälder är inte så enkelt. I princip hur
jag än gör kommer jag att drabbas av dåligt samvete. Jag har såklart alla
möjligheter i världen att välja hur jag och min familj vill göra med vår
vardag, men att tro att jag kan göra det helt opåverkad av min omgivning är
bara naivt.
De signaler jag får från media och min omgivning är att jag borde jobba så mycket som möjligt. Antagligen är jag dessutom mitt uppe i min karriär ungefär samtidigt som jag är i den ålder när jag skaffar barn. Samhället vill att jag ska arbeta för att välfärden ska fungera, min arbetsgivare och mina kollegor vill såklart också att jag ska dra mitt strå till stacken. För att vara en bra förälder och partner borde jag också ta hand om mig själv genom att träna regelbundet och genom att se till att jag får egentid för återhämtning. Jag ska se till att ha kvalitetstid med mina barn och med min partner och helst sova minst 8 timmar per natt för att orka med allt detta. (Att mat ska lagas och hus och hem städas och underhållas tänker jag inte ens gå in på här.) Jag ser också hur ”alla andra” lämnar sent och hämtar tidigt på förskolan.
Det viktigaste borde såklart vara mina barn och min familj
och den enkla lösningen blir då givetvis att jobba mindre. Det är dessutom min
lagliga rätt som småbarnsförälder, så det borde ju vara enkelt.
Alltså går jag ner i arbetstid. Nu är jag i stället stressad
på jobbet för att jag inte hinner göra allt jag tror att jag borde hinna med,
jag tycker mig dessutom känna kollegornas och chefens blickar när jag kommer
sent och går tidigt för att lämna och hämta på dagis. I media ser jag dessutom,
i alla fall om jag är kvinna, att jag hamnat i en kvinnofälla som kommer att
leda till att jag på sikt får sämre löneutveckling och pension. Jag kan också
läsa att jag inte ska stressa eftersom det påverkar barnen negativt. I media
ser jag även att det är bra för barnens utveckling att vara på förskolan. I
värst fall vill inte ens barnen vara hemma med sin trista förälder eftersom
alla kompisar är kvar på förskolan. Hur jag än gör kommer jag alltså alltid att ha dåligt
samvete för det ena eller det andra.
Hur är det då om jag är hemma på heltid av en eller annan
anledning?
När jag väljer att skaffa ett barn till tror jag antagligen att jag vet hur det kommer att bli, jag har ju redan ett barn så hur mycket annorlunda kan det bli med ett till? Svaret på den frågan är mycket! De timmar man får på förskolan för det äldre barnet som man kanske till och med trodde att man inte skulle utnyttja fullt ut är plötsligt guld värda. Redan vid den ”normala” mängden sömnbrist som kommer med ett litet barn är de extra timmar man kan få om man utökar tiden lockande. Om någonting inte fungerar som det ska i form av mjölkstockningar eller förlossningsdepressioner är all avlastning som går att få värdefull. Då är det inte bara för föräldern som är hemma som det är värdefullt med tiden i förskolan. 5-åringen som har alla sina kompisar på dagis kommer att klättra på väggarna av att vara hemma med en förälder som måste ge större delen av uppmärksamheten till bäbisen och även för ett yngre storasyskon kan det mycket väl vara så att tiden på förskolan är bättre än tiden hemma. Man får inte mycket kvalitetstid av en förälder som är upptagen med att mata och byta blöjor på ett småsyskon. Samtidigt har jag som förälder såklart dåligt samvete för att jag inte orkar eller kan ta hand om alla mina barn på heltid.
Är jag arbetslös förväntas jag av arbetsförmedlingen söka jobb 40 timmar i veckan, jag ska i alla vara tillgänglig på motsvarande sätt för att kunna få min ersättning. Det är inte alla potentiella arbetsgivare som uppskattar att förskoletiderna styr när det är möjligt att komma på intervju.
Hur jag än gör kommer det alltså alltid vara någon som inte kommer att vara nöjd med mina val och själv kommer jag alltid hitta ett eller annat att ha dåligt samvete för. Vilken situation jag än befinner mig i så kommer jag alltid att ha dåligt samvete för att jag antingen har barnen på förskolan för mycket eller för lite. Vi småbarnsföräldrar försöker för det mesta göra det vi tror är bäst för våra barn på kort eller lång sikt, men riktigt hur vi ska få ihop det hela vägen har nog ingen hittat svaret på än.
